Så nu till huvudanledningen till min blogg från första början; Böckerna!
The Unlikely Pilgrimage of Harold Fry av Rachel Joyce tog slut i torsdags. Den har inte gått snabbt men det är inte bokens fel, det är jag som inte haft tid och ork.
Boken handlar om Harold Fry som befinner sig i ett stand-stil i sitt liv. Hans äktenskap är i princip inte alls, han har gått i pension utan att egentligen ha uppnått något i sitt kariärrsmässiga liv och sedan pensionen har han i princip bara suttit i sin stol och väntat ut tiden. Men så får han ett brev från Queenie Hennessy, en före detta kollega, som för 20 år sedan försvann ur Harolds liv utan att ta farväl. I brevet skriver hon att hon har fått cancer och att det inte finns något mer som läkarna kan göra. Harold har inte tänkt särskilt mycket på Queenie sedan hon försvann men nu kommer en mängd minnen tillbaka och han känner sig skamsen över hur han behandlat henne. Harold skriver ett brev för att frambringa sina kondoleanser (eller vad det nu heter) och går till postlådan för att posta det. Men när han kommer till den närmsta postlådan känner han sig inte riktigt färdig med sin promenad så han går till nästa och nästa och nästa och nästa tills han till slut bestämmer sig för att promenera till Queenie. Till saken hör att Harold bor i Kingsbridge, i södra England, och Queenie befinner sig på ett hospice i Berwick-upon-Tweed, i Skottland, Harold är lite till åren kommen och han har varken erfarenhet eller utrustning som passar en sådan vandring.
Den kan ha gått långsamt för mig att läsa men jag tror att det beror på att det finns olika sorters bra böcker. Det finns de som är så bra att man inte kan sluta läsa, de som är så bra att man måste få veta hur det går, de som är så bra att man inte vill att de ska sluta men som man ändå inte kan sluta läsa och de som man vet är så bra att man behöver suga en stund på dem och därför läser i ett makligt tempo. The Unlikely tillhör den senare kategorin. Jag har haft en känsla sedan jag köpte boken att den skulle vara en pärla väl värd att vänta på och det var den också.
Längs vägen får man lära känna olika personer med mer eller mindre mystiska historier som lättar sitt hjärta för Harold och man får även krypa under huden på Harold och förstå hur han tänker. Det är en bok som går i sakta mak, som inte har bråttom och som inte utger sig för att vara något annat än det den är. Jag njöt av varje sida och uppskattade verklgien denna lilla brittiska pärla. Den får en väldigt stark 4 av 5 och 8 av 10. en feel-good-bok som inte är sådär klistrig, smetig och genomlycklig som så många andra feel-good-böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar